var en bekants kommentar sedan hon läst mitt personliga brev. Tyvärr, är beskrivningen sann :(
Personligt brev till potentiella arbetsgivare
Hej!
Jag söker ert lediga arbete som …..
Jag är 57 år. Har arbetat som undersköterska inom vård och omsorg sedan 1980, med undantag för utbrändhet och studier 2003 - 2010. Har arbetat en kortare period i Gävle och Västerås, 10 år i Stockholm, 10 år i Norge.
De områden jag har erfarenhet av är äldreboende, nattpatrull, hemtjänst, vårdcentral, neuro, stroke mm. Även som personlig assistent.
2010 fick jag arbete i Ronneby kommun inom ett projekt varför jag flyttade ner. Det visade sig att vara en bluff (trots arbetsintyg) varför jag gick arbetslös över vintern. Kommunen tog inte in vikarier på vintern. Arbetade sedan timmar inom omsorgen. Flyttade tillbaka hem 2011 då min far fick cancer och blev anhörigvårdare. Därefter flyttade jag nära norska gränsen för att åter börja arbeta i Norge. Det visade sig att de inte gärna tog in personal från Sverige då de förlorade skatt på det.
Fick arbete inom Hudiksvalls kommun som poolare och började där 2013. Det visade sig att Hudiksvalls kommun inte vill ha personal med egna åsikter, personal som värnar om kunden, personal som skriver avvikelser. När jag 2015 frågade efter avvikelse-formuläret visste ingen på avdelningen vad jag menade. Ej heller enhetschefen. Vid kontakt med omsorgschefen hade hon hört talas om den och skulle leta fram den åt mig. Jag fick den också några dagar senare. Efteråt fick jag höra att personalen tyckte jag var dryg, högfärdig, trodde jag var något. De trodde det var mitt påhitt med avvikelse-registrering. Detta var alltså 2015!
Jag började jobba med avvikelserapportering i slutet av 1980, början av 1990, då socialstyrelsen kom med den uppmaningen. Detta var i Stockholm. Vi blev drillade hårt på att skriva avvikelser och fick nästan avvikelse skriven på oss själva om vi inte noterade avvikande händelser. Jag såg det som något positivt, ett sätt att förbättra vård-kvaliteten, inte för att straffa dem som skrev rapporten.
Aldrig kunde jag - då - ana att jag senare skulle straffas personligt av Hudiksvalls kommun för att jag fortsatte kvalitetsarbetet. Jag har alltså blivit för obekväm varför jag i dag nekas arbete. Jag har fått veta av en kvinna på rekryteringen att ingen vill ha mig. Intressant är att jag aldrig träffat alla enhetschefer. Men, hon påpekade också att jag borde fatta att de pratade med varandra. Så ryktet om mig har gått.
Då jag tidigare har sökt arbete utanför kommunen har jag lämnat min tidigare chef som poolare, som referens. Hon berättar i ett mail att hon uppger för nya potentiella arbetsgivare att jag har en Lex Sarah-anmälan på mig. Detta är falska uppgifter. Jag fick en anmälan på mig att jag somnat på arbete, att jag varit elak mot en patient. Historien skrev av en kvinna som själv satt och sov samma natt. Men, anledningen till varför hon hittade på historien var för att slippa få fokus på sig själv för de 6000 kr som försvann under samma period. Hon sitter - vad jag vet - i dag fängslad för mordförsök, droger, stölder osv. Finns att läsa på Lexbase. Kommunen hade tagit in en knarkare som utnyttjade mig för egna syften. Jag kan berätta mer om händelsen om ni är intresserad att höra mer.
Anledningen till varför jag somnade är för att rekryterarna aldrig kunde ta ett nej. De höll på och tjata att jag till slut gav upp och sade ja. Det är egentligen inte underlig att man somnar 10:e natten man jobbar och dessutom har jobbat 3 andra arbetspass under samma tidsperiod. Jag borde äras för det anser jag, inte straffas.
I dag är jag som sagt arbetslös och har svårt för att få arbete. Vem vill ha en 57-åring utan erfarenhet förutom vården? Dessutom så prioriterar man andra så min möjlighet är liten. Får i dag ekonomiskt stöd av försörjningsenheten som gör sitt för att trycka ner mig ytterligare. Den psykiska pressen tar på mig och gör att jag känner mig värdelös. Jag kämpar för ärlighet, rättvisa, lika behandling och en kvalitativ äldreomsorg. Aldrig hade jag trott att jag skulle utsättas för dessa trakasserier, denna mobbing, utfrysning. Jag kallar det ren psykisk misshandel och nu har soc tagit över.
Soc kräver att jag söker arbete i andra kommuner för att jag ska få fortsatt stöd, en så kallad social dumpning. Därför vill jag berätta sanningen för er om mig som person. Är ni intresserad av en kvinna som använder sig av åsiktsfriheten, är ärlig och rättvis, fullt arbetsför så tar jag tacksamt emot arbete. Dock måste jag även få bostad. Anledningen till det är att jag vid min utbrändhet hamnade hos kronofogden. Har inte haft möjlighet att betala av mina skulder, tvärtom har de ökat då jag inte får arbeta. Därför måste jag ha en säkerhet för att få boende.
God samarbetsförmåga efterfrågas och jag är bra på att samarbeta om man med definitionen menar att man hjälps åt att göra ett bra jobb, att man tillsammans slutför det arbete som ska göras. Om definitionen är - som i min kommun - att man inte får klaga, inte berätta för andra om vad man upplever är jag ingen bra samarbetspartner. Jag säger till chefen vad jag tycker men jag snackar aldrig bakom ryggen på han/hon, vilket är mer regel än undantag i denna kommun. Dock är jag noga med tystnadsplikten. Jag är nog en av de få som värnar om den, i denna kommun.
Med denna ansökan hoppas jag att ni är den kommun som fortfarande arbetar aktivt med att öka den kvalitativa vården - på riktigt - och uppskattar människor som vill bidra i det arbetet.
Jag älskar att arbeta inom äldrevården och skulle med glädje arbeta där igen. Hoppas få höra av er!
MVH / Lis Elvinsson
Commentaires